Jag har en väldigt konstig skolgång bakom mig. Allt gick bra i grundskolan, jag behövde inte plugga något alls. Det enda som gick dåligt med den taktiken var engelska och franska, eftersom jag inte riktigt förstod vad man skulle med dem till. Jag ägnade väldigt mycket tid åt att sitta uppe på kvällarna och programmera och andra saker på vår dator.
Såhär i efterhand tycker jag kanske att det var synd att jag inte fick så mycket stimulans i skolan för att lära mig mer om till exempel programmering. Vissa saker blev direkt löjliga, som när jag lärde mig om variabler i mellanstadiet, långt före alla matematikböcker kommit dit. Jamen, så svårt är det faktiskt inte. I synnerhet i datorprogram.
På gymnasiet blev det inte så bra. NV innebär att man läser extremt många ämnen samtidigt, och antagligen måste göra läxor. Eftersom jag aldrig lärt mig det, blev det svårt. Det hela blev inte enklare av att min mor då var svårt sjuk och jag som bäst höll på att komma ut som bög. Jag valde medieteknik, och det var ganska intressant. Det var åtminstone inte både naturvetenskap och samhällskunskap samtidigt. Jag klarade mig tack vare fantatiska och engagerade lärare på något vis igenom, nästan i alla fall. Det var ett arbete om genus i media som jag inte förmådde mig att klara igenom. Och en författarintervju med plogbilsaktivisten Per Herngren. Det har grämt mig sedan dess.
Efter en sväng med värnplikt i en surrealisk norrländsk miljö kom jag till Stockholm, klarade Tekniskt basår med bravur, och kom in på Teknisk Fysik. där jag prompt skulle gå med i mottagningen. Det engagemanget tog många poäng av min utbildning och gjorde att jag kom ohjälpligt efter. Engagemangens praktiska och roliga skola, som till slut fick mig att arbeta ett helt år heltid Tekniska Högskolans Studentkår, skilde sig markant från min den bild elektronik för alla och liknande böcker jag läst i min ungdom att ingenjörsutbildning skulle te sig.
Egentligen borde jag förstått långt tidigare att jag inte trivdes med atmosfären på programmet. Lärarna hade extremt stora klasser och svårt att hinna se studenterna, somliga försökte nog faktiskt inte ens. Det gjorde mig förstås heligt förbannad, vilket är mitt problem. Om en person som ska lära ut något inte ens själv tycker att det är intressant – varför skulle jag då tycka det? På KTH var det en svaghet, eftersom att tentorna obönhörligen lades på hög om man inte läste in kurserna. Och tentor sedan – vilket trams. Varför ska hundra personer lösa exakt samma uppgifter? Tankar om en utbildningsfabrik verkade vara djupt rotade.
Under mitt år på studentkåren (vilket jag rekommenderar alla som vill lära sig mycket här i livet) träffade jag bland annat på Kristina Edström, som arbetar på KTH Learning Lab, och hävdade att man kanske inte alls bara måste ha tentor (och framför allt förekommer inte tentor i arbetslivet särskillt ofta i vilket fall). Jag insåg också hur svårt det är att bedriva förändringsarbete i en så stor organisation som KTH är. Inte bara för att det är akademiker i organisationen, utan också för att personer ges ganska lite tid för att utföra ledandet. Förfärligt lite tid skulle somliga säga.
Nu är jag ett år efter kåren, och vad kan jag säga? Det har inte gått något vidare, jag har tagit på mig en alldeles för stor arbetsbörda, och kommer under inga omständigheter hinna färdigt med allt jag skulle vilja göra. Förhoppningarna och önskningarna om utlandsstudier grusas ständigt på grund av mina resttentor (jag överväger att strunta i vad internationella koordinatorer och studievägledare säger och åka i vilket fall, förvissad om att det löser sig).
Vad har jag fått ut av min tid, då?
Jag har lärt mig ohyggligt mycket matematik, även om jag tröttnade på ämnet som sådant. Jag hann åtminstone förstå principerna bakom fouriertransformer innan jag tröttnade.
Datalogi lärde jag mig en del nytt i. Den inledande javakursen var bisarrt konstig, även om den lärde mig objektorienterad programmering, i alla fall grundläggande. Göran Manneberg lärde oss en hel del om vågrörelselära, och jag förstår grundläggande relativitetsteori. Eftersom jag tröttnade på att gå på föreläsningar (det går vanligtvis för långsamt och är helt sjukt att man inte får koncentrera sig på ett ämne i taget, och det mesta man säger står vanligtvis i boken – platsen för personliga reflektioner från läraren är minimala) så läste jag till slut in reglertekniken själv och klarade den med näst högsta betyg. Å andra sidan gjorde jag inte mycket annat just den terminen.
Somliga kurser var farsartat dåliga. Läraren som man inte kunde höra vad han sa, eller den där föreläsningen om informationssökning, där powerpointpresentationen var fem eller sex år gammal (Metacrawler? Hotbot?) var surrealistisk.
Sorgsenheten över insikten att studienämndernas arbete var helt förgäves, eftersom att det kunde ta tre år att byta ut en lärare. Sorgsenheten över att institutioner delade upp kurser mellan sig, inte av pedagogiska skäl, utan krasst ekonomiska. Det eviga flängandet mellan föreläsningar och “övningar” (vilket allt som oftast degraderats till tavelräkning). Ännu mer ledsamt var det kanske att inse att det ibland inte verkade finnas någon tanke bakom pedagogiken alls.
Höjdpunkter var antagligen att göra konvergenskartor över elliptiska polynoms konvergens i numeriska metoder, några beräkningar på interferens i tunna skikt i vågrörelseläran, att jag förstod hur en värmepump fungerade, att lära sig rekursiv programmering (äntligen), och att typsätta några formler i LaTEX. Henrik Erikssons anteckningar till grundläggande datalogi och Människa-dator-introduktion grundkurs med Gulan förtjänar också ett omnämnande bland kurserna. Någon ettans fest, sub rosa och Gaytek (och att jag fick pris i stadshuset för mitt arbete med det), middagar på elab, finurliga fadderiet, en sen kväll i sqrubben spelandes bastuba, alla intressanta diskussioner med vänner och föreläsningar (oftast utanför schemat), sensommar på campus, att högljutt diskutera pedagogik med KTH förvaltningschef och ett antal THS-middagar, fjällresa, att lära sig tyska.
Jamen det är klart att fördelarna överskuggar det mesta. Det är bara lite tråkigt att det är så många krav och så låg densitet på aha-upplevelserna. Det är dags att gå vidare då, oavsett om man är klar eller inte.